Från LCHF till...?

16kommentarer

Det var otroligt längesedan jag bloggade här nu... Men blogg.se har en helt värdelös app!!!! Och jag hinner sällan sätta mig vid datorn... :-(
 
Jag tänkte först bara skriva massa dravvel som vanligt... Men sen kom jag på att jag kan skriva om min största fundering just nu, hur jag mår. Och jag vill inte ha en massa dömmande kommentarer. Utan jag vill bara ha folks syn, om dom känner igen sig eller om det är något jag behöver hjälp med.
 
Jag har sedan min kraftiga viktnedgång blivit otroligt fixerad vid min kropp, jag studerar den noga i spegeln varje dag och jag är lika missnöjd varje gång. VARJE dag tycker jag att min mage är större och att mina lår blivit feta, att jag växer mer och mer för varje dag. Sitter jag ner på en stol eller så, måste jag känna på magen. Försöka avgöra om den är fet eller inte. Och visst, fet är ju vad jag kommer fram till. När jag har ätit lite, så mår jag bra. Jag känner att jag inte ätit för mycket och att jag inte behöver oroa mig för något extra kilo. Blir nöjd och stolt!
 
Det jag äter varje dag är en tallrik med fil och flingor, ett kokt ägg och 2 finncrisp. Om jag är hos någon som bjuder på tex. en muffin, så måste man ju tacka och ta emot, men sen kommer ångesten över den där jävla muffinsen. Då sitter jag och tänker över det hela i mitt huvud, att jag kanske ska strunta i att äta sen när jag kommer hem eller bara äta två finncrisp. Eller att jag ska ta en snabb joggngtur... Eller något annat som får mig att svettas ut den onödiga godsaken. Om jag på jobbet äter en macka, som jag gjort då och då, så går jag febrilt i trapporna på kontorsavdelningarna. Upp och ner, tar omvägar för att på något sätt inbilla mitt huvud att den där mackan är bort bränd. På tal om det, tar trapporna till allt. Det är inte för att jag känner för det, utan för att jag mår dåligt om jag tar hissen när jag kunnat röra på mig i trapporna. Det är helt sant...
 
Men sakar som fått mig att börja fundera, varför jag i spegeln ser fet ut när jag på kort ser jätte smal ut? När en skjorta i storlek 34 sitter löst på mig och när mina jeans i storlek 24 inte längre sitter åt i rumpan. VARFÖR ser jag då så jävla stor ut i mina egna ögon? Varför mår jag så dåligt och känner mig som en överviktig kossa.... Jag ser svart på vitt, men det förändrar ändå inte min syn på mitt utseende. Jag kan inte lura mina ögon, dom ser det dom vill se och dom visar inte det jag vill se. Jag känner mig mer och mer ledsen över detta, att jag inte kan slappna av och trivas med min vikt. Det spelar liksom ingen roll vad folk säger till mig heller. Tro nu inte att jag inte känner för att äta mat, men jag gör det inte. Jag skulle gärna trycka ett skrovmål varje dag! Men jag vet hur dåligt jag mår då och att jag blir mätt på mitt fika också... Under min viktnedång åt jag ju LCHF och mat som man ska göra. Men dagarna vart stressiga och mer och mer gick jag över till att inte äta någonting, jag har svårt att avgöra om jag är hungrig eller inte. Försöker tänka, är jag hungrig eller är jag bara girig då?! Jag kan klara mig utan mat hur länge som helst, jag tänker inte på det. Men när jag var på AW på himlabadet förra veckan, så övertalar syster och stina mig att äta någonting annars kan man inte dricka alkohol, sen hör jag syrran säga i telefon till min mamma "ja jag har sett till så hon har ätit något idag". Då började jag fundera över detta. Att det kanske inte var ett så jävla normal beteende. Men jag sitter ändå här och tänker "jag kommer fortsätta såhär, för det känns så bra, skit samma".
 

16 kommentarer

anna

24 Jan 2013 08:33

din kropp är ju att dööö för!!! du är hur snygg som helst lina!

anna

24 Jan 2013 08:33

din kropp är ju att dööö för!!! du är hur snygg som helst lina!

Anna

24 Jan 2013 10:39

Fina Lina! Ja, jag säger så även fast jag faktiskt aldrig ens sett dig i verkligheten. Jag tror man blir väldigt kroppsfixerad när man gör någon slags förändring (operation, viktned/uppgång, börjar träna) & det är nog nästan ofrånkomligt. Det blir säkert i olika grader för alla & tyvärr skadligt för vissa. Jag själv har kämpat med undervikt i typ hela mitt liv & trodde väl aldrig att jag skulle se mig själv som tjock men sen jag började träna regelbundet så känner jag mig precis som dig! Inte lika allvarligt men ibland känner jag mig tjock fast jag vet att jag inte är det! Får ibland ångest för vad eller hur mycket jag äter. För att jag inte tränat tillräckligt. Ja, du fattar. Har sedan tidigare problem med olika sorters ångest & även depression. Kanske att du också har lättare att bli psykiskt påverkad av saker? Gud vad jag babblar! Men tycker du ska söka hjälp om det inte går över! Du kanske är utbränd eller har något annat "fel" som gör att du fått de här känslorna? Kul med uppdatering från dig iaf, har följt dig i hundra år känns det som! :) Ta hand om dig & kroppen -du har bara en!

Jessica

24 Jan 2013 12:23

Kan tipsa dig om kbt terapi, hade exakt samma problem i flera år å de hjälpte mig :-)

Jeanette

24 Jan 2013 16:15

Jag känner igen det där beteende och jag hade så också och jag fick anorexia nervosa sedan och blev tvångsinlagd på ätstörningskliniken i Sundsvall.

DEt är verkligen INTE bra som du gör nu och det kan vara livsfarligt och framförallt svårt att ta sig tillbaka om du får en ätstörning vilket du faktisk verkar ha nu.

om du vill läsa min historia kan du göra det här: http://nufanskajagditt.blogg.se/category/min-historia.html
användarnman och lösen till bloggen: jeanette

sedan finns en jättebra grupp på FB där vi stöttar varandra som har ÄS. https://www.facebook.com/#!/groups/444774372223257/

tro mig jag menar bara väl för jag hamnade så illa att jag höll på dö och det är inte värt att leva så där med tvång och fobi för mat och träning!

En som bryr sig

öviking

24 Jan 2013 20:36

Här du hört talas om något som heter Dysmorfofobi? Säger inte att du har det men ngn likhet tycker jag mig tyda. Här följt din blogg ett bra tag och oavsett vikt har du alltid varit otroligt vacker. Men var inte för hård emot dig själv..
Men en sak är då säker, det krävs mod för din inblick..

C

24 Jan 2013 22:41

Du fokuserar kanske i fel ände. Det är inte utseendet i sig som är problemet, utan hur du mår.
Har du inte precis brutit upp med din fd fästman efter flera år tillsammans? Det kan man kalla en livskris, även om man kanske tror att man är glad och nöjd, så är det en otroligt stor ändring i livet.
Nu känner inte jag dig - så jag vet inte vad du har haft för mål, eller om du någon gång under ert förhållande tidigare drömt om barn och familj osv. Plötsligt känns det inte rätt längre och någon annan kommer in och får en på fall och man är glad över det - men fortfarande är en separation från någon man varit med i flera år en livskris.

Någon skrev om kbt-terapi här. Tror det vore bäst! Det handlar om hur du tänker och det går med vilja och slit att lära sig att tänka rätt för att man ska få så bra självkänsla som möjligt och vara så positiv och må så bra som man kan.

Då kommer utseendebiten säkert att följa med så att du kan komma till ro med hur du ser ut :)
Hur gärna alla i dagens samhälle vill tro det så kan man inte banta sig till - eller operera sig till en bra självkänsla. Ytligt självförtroende kanske, men det är inte det som får en att somna med ett leende på läpparna på kvällen...

Lol

25 Jan 2013 11:34

Du är för smal. Snyggare när du hade kurvor.

Lol

25 Jan 2013 11:37

Menade inget illa. Menade mer att tjejer som har kurvor är fint. Du ska vara den du är bara. Hoppas det går bra

rebecka

25 Jan 2013 12:10

utefter din beskrivning låter det som en lätt ätstörning och det är nu du måste bestämma dig för om du vill bli psykiskt sjuk av detta eller inte. Inse att en hälsosam kropp innebär BRA mat och träning, annars tar kroppen stryk. Vill du verkligen vara super spinkig och se sjuk ut? För det är åt det hållet det verkar som att du är. Eller vill du vara en stark frisk skinande lina? Valet är ditt. kom ihåg att när du inte äter sätter sig kroppen på svält och lagrar fett. (Tills all muskulatur brutits ner och även fettet börjar försvinna) dessutom hur pigg är du om dagarna? Hur glad är du? För tillfället kanske glädjen över en super smal lina ger dig den energin du behöver, men tro mig när jag säger att det definitivt inte är en långsiktig känsla. Mitt råd til dig är att tala med någon utomstående som kan hjälpa dig.

P.s detta är inte menat att vara dömande men jag var en gång i samma sits som dig, vägde 85 och gick ner till 57 sen gick det bara utför tills jag insåg att det inte är sp jag vill vara. Nu ligger jag på stabila 63 kg och är vältränad och bäst av allt? Ingen ångest över mat.
så tala med någon fina du för det vore så synd om du förstör dig själv, livet går ut på så mycket mer än mat.

Ta hand om dig.

A

25 Jan 2013 14:01

Kan ju handla om att du helt enkelt är olycklig nu å va lycklig förut med allt omkring dig

Sofia

25 Jan 2013 16:36

Usch vad tråkigt att läsa detta Lina.
Jag önskar att du kunde se vad alla andra ser, att du är fin som tusan - både smal och mullig (!!).

Jag känner igen mig sååå mycket i det du skriver. När jag var yngre, för nästan 15 år sedan, så vägde jag 55 kilo och tyckte att jag var smällfet. Var säker på att när folk tittade på mig, så var det för att dom tyckte att jag var en jävla tjockis.

TACK OCH LOV, gick jag några år senare upp tio kilo, och lyckades på något sätt acceptera min vikt, även fast jag skulle ha velat väga mindre.
I mitt fall hade jag en pojkvän som tyckte att det var okej att säga till mig att jag var för fet och att jag borde gå ner i vikt, osv osv osv. Skulle detta ha varit idag så skulle jag ha bett honom dra åt helvete, men tydligen var jag inte lika stark i sinnet vid 16 års ålder.

Jag hoppas verkligen att du aktivt försöker göra något för att må bättre och bli av med dessa horribla tankar.
Jag vet hur det är när mat, vikt och träningstankar är det enda man har i huvudet, och när det inte spelar någon roll vad nån säger.
Vilken "tur" du har som kommit underfund med att detta är onormala och skadliga tankar så att du kan försöka göra något åt dem.

KRAM Lina, och lycka till! (hoppas du uppdaterar oss om hur det går och hur du mår, och applåder till dig som är modig nog att lägga upp detta i din blogg)

S

28 Jan 2013 18:28

Känner inte dig men har kommit in på din blogg några gånger.
Jätte starkt jobbat att gå ner som du gjort. Oavsett ifall det är nått kilo eller tio.
Men jag tror/vet att de inte sitter i de. De sitter som sagt i huvudet som du redan listat ut. Självförtroende. Ifall man inte älskar dig själv när man är "större" så är de lika svårt att älska sig själv som smal.
Mitt råd, eftersom de nästan låter som att de är påväg till en ätstörning är att du tar hjälp. Professionell. För det är hur svårt som helst att ändra ett tankemönster.
Om inte de, köp nån bok. Nån "peppande" bok om självförtroende.

KIKKI

29 Jan 2013 08:14

Men nej, vad jag var rädd för att du skulle börja med dom där tankarna..Inte alls friskt och normalt! Tycker att du ska söka hjälp för det där direkt, ju snabbare desto lättare att komma bort från det. Hade själv problem för några år sedan, men som tur var fick jag hjälp snabbt och efter att gått på samtal ett år drygt insåg jag vad jag höll på med och det fick mig att ändra på mina matvanor. Det finns ingenting som är bra med att inte äta och vara FÖR smal, varken snyggt eller något som ger utstrålning! Mår du bra ger det så mkt mer till ditt utseende! Var nöjd med dig själv för du är hur fin som helst! Blir så tagen av sånt här..Men du fixar det här! Kram på dig!

Anonym

07 Feb 2013 03:53

du är hur fin som helst!!!! både ansiktet o kroppen. och de minsta du behöver oroa dig för är att lägga på sig några extra kilon, du skulle vara lika fin ändå. kan du inte skriva ett inlägg om hur du ätit/tränat när du gått ner i vikt? håller på att träna för fullt nu innan sommaren själv men tycks inte komma nån vart!

Issa

27 Feb 2013 00:01

Lina, bra att du redan nu ifrågasätter detta hos dig själv. Ta tag i det nu, innan du vaknar upp om ett par år och det gått för långt...då är vägen tillbaka lång och kanske till och med för resten av ditt liv. Du är fantastiskt vacker och fin som du är tycker jag och jag tycker du var lika fin förr innan viktnedgången. Jag tror att detta händer dig av 2 anledningar. Det ena är uppbrottet från A, ni hade många år ihop och du har valt att gå vidare nu. Även om du tycker det känns bra nu så är det mycket du säkert kanske inte hunnit bearbeta ännu? Mycket du kanske förtränger...det är en kris vem du än skiljs åt ifrån efter många år...det är en stark sorg och ingen kan smita ifrån det.

Sedan kommer vi till din viktnedgång där du varit så jäkla duktig, jag är impad!! MEN, nu har du tydligen tappat kontrollen efter det du beskriver. Och du måste ta tag i det DIREKT. Dessa sjukdomar/ätstörningar är inte att leka med. Ditt fokus har övergått i en besatthet och det kan bero på den "kris" du går igenom som du själv förtränger och inte ser. Men oavsett vad, du måste söka hjälp. Att du tänker "skitsamma" är ett tecken på kris och kanske en underliggande depression.

Jag dömer inte dig alls utan tvärtom, tycker du är så jäkla BRA och stark! Sundsvall behöver en sådan som du....men låt oss inte förlora en glad och sprudlande tjej nu till en isolerad, besatt, ensam och olycklig kvinna....JAG VET VAD DET INNEBÄR och det är det sista jag skulle vilja se hända dig, (och många andra) och du är på väg dit nu om du fortsätter i dessa spår. Förlåt om jag är rak...

Ta dessa ord som du postat här och gå till en specialist. Annars kommer du ångra dig senare i livet. Dessa ätstörningar sätter sig djupt in i själen.

Du är en stark tjej och det är dags nu att hoppa upp på fötterna igen och bearbeta saker och ting. Reda ut allt med dig själv. Jag vet att du kan klara det om du tar till dig av allvaret i detta.

Det är okej att må dåligt, man får må dåligt...men man måste ändra riktning när man ser att man är på väg åt FEL håll.

Lycka till, Massssssor av kramar Isabelle <3

Svar: Tack för dina nyttiga och sanna meningar!! jag kommer absolut att kämpa för att vända detta!! Massa kram till dig också! <3
Lina Tallberger

Kommentera

Publiceras ej