Nya kapitell, nya tag, en ny dag... ETT NYTT JÄVLA ANDETAG.
 
Fan vad lätt jag får ångest!!! Jag känner det nu, jag blir tokig på mig själv.
 
PS. Kan någon tala om för mig vart jag kan hitta en jävla snygg klänning?
Belöning: en slängkyss
 
PS2. finns det någon som vill köpa sängen min?!?!?! (tänk på att det faktiskt är jag som utfört diverse övningar i den):
 
 
Inget annat på hjärtat. Jag vill ha sommar, dofterna av sommar!!! Jag orkar inte me det här förbannade vinterland.
Tack alla era tips och fina kommentarer i inlägget nedanför. Verkligen! Jag hade lite ångest efter att jag publicerat det, men det känns ändå bra nu när man fått så många värdefulla meningar utav er!!
 
Lite bilder från helgen.... Bowlade och gick på oscar med brudar!
 
Det var otroligt längesedan jag bloggade här nu... Men blogg.se har en helt värdelös app!!!! Och jag hinner sällan sätta mig vid datorn... :-(
 
Jag tänkte först bara skriva massa dravvel som vanligt... Men sen kom jag på att jag kan skriva om min största fundering just nu, hur jag mår. Och jag vill inte ha en massa dömmande kommentarer. Utan jag vill bara ha folks syn, om dom känner igen sig eller om det är något jag behöver hjälp med.
 
Jag har sedan min kraftiga viktnedgång blivit otroligt fixerad vid min kropp, jag studerar den noga i spegeln varje dag och jag är lika missnöjd varje gång. VARJE dag tycker jag att min mage är större och att mina lår blivit feta, att jag växer mer och mer för varje dag. Sitter jag ner på en stol eller så, måste jag känna på magen. Försöka avgöra om den är fet eller inte. Och visst, fet är ju vad jag kommer fram till. När jag har ätit lite, så mår jag bra. Jag känner att jag inte ätit för mycket och att jag inte behöver oroa mig för något extra kilo. Blir nöjd och stolt!
 
Det jag äter varje dag är en tallrik med fil och flingor, ett kokt ägg och 2 finncrisp. Om jag är hos någon som bjuder på tex. en muffin, så måste man ju tacka och ta emot, men sen kommer ångesten över den där jävla muffinsen. Då sitter jag och tänker över det hela i mitt huvud, att jag kanske ska strunta i att äta sen när jag kommer hem eller bara äta två finncrisp. Eller att jag ska ta en snabb joggngtur... Eller något annat som får mig att svettas ut den onödiga godsaken. Om jag på jobbet äter en macka, som jag gjort då och då, så går jag febrilt i trapporna på kontorsavdelningarna. Upp och ner, tar omvägar för att på något sätt inbilla mitt huvud att den där mackan är bort bränd. På tal om det, tar trapporna till allt. Det är inte för att jag känner för det, utan för att jag mår dåligt om jag tar hissen när jag kunnat röra på mig i trapporna. Det är helt sant...
 
Men sakar som fått mig att börja fundera, varför jag i spegeln ser fet ut när jag på kort ser jätte smal ut? När en skjorta i storlek 34 sitter löst på mig och när mina jeans i storlek 24 inte längre sitter åt i rumpan. VARFÖR ser jag då så jävla stor ut i mina egna ögon? Varför mår jag så dåligt och känner mig som en överviktig kossa.... Jag ser svart på vitt, men det förändrar ändå inte min syn på mitt utseende. Jag kan inte lura mina ögon, dom ser det dom vill se och dom visar inte det jag vill se. Jag känner mig mer och mer ledsen över detta, att jag inte kan slappna av och trivas med min vikt. Det spelar liksom ingen roll vad folk säger till mig heller. Tro nu inte att jag inte känner för att äta mat, men jag gör det inte. Jag skulle gärna trycka ett skrovmål varje dag! Men jag vet hur dåligt jag mår då och att jag blir mätt på mitt fika också... Under min viktnedång åt jag ju LCHF och mat som man ska göra. Men dagarna vart stressiga och mer och mer gick jag över till att inte äta någonting, jag har svårt att avgöra om jag är hungrig eller inte. Försöker tänka, är jag hungrig eller är jag bara girig då?! Jag kan klara mig utan mat hur länge som helst, jag tänker inte på det. Men när jag var på AW på himlabadet förra veckan, så övertalar syster och stina mig att äta någonting annars kan man inte dricka alkohol, sen hör jag syrran säga i telefon till min mamma "ja jag har sett till så hon har ätit något idag". Då började jag fundera över detta. Att det kanske inte var ett så jävla normal beteende. Men jag sitter ändå här och tänker "jag kommer fortsätta såhär, för det känns så bra, skit samma".
 

Latte, mörk choklad och V75!

Innan detta har jag joggat några kilometer, städat, duschat. Efter travet blir det stall och stall!

Ska ge mig ut i skogen och springa. Körde igår samma runda som hästarna springer, jäkla fint är det! Även om jag hela tiden kollar bakom ryggen så inga älgar springer efter mig...

Vi kom hem från Åre i onsdags. Nyår firade vi med supé på hotellet sen vidare till bygget. Dansade så svetten rann. Värt att nämna: jag var den enda tjejen på hela bygget som inte hade klänning. Haha!

Tolvslaget på verandan var jävla maffigt :-) tyvärr slutade inte kvällen så bra, att få tag i en taxi hem var omöjligt. Jag och robert stod först som två hederliga människor i nån typ av taxikö, "ni är svensk ut i fingerspetsarna ni haha" sa två vakter. Bilarna haffades flera mil innan kön.... Vi fick börja gå när timmarna tickade iväg. Så förbannat kallt och vi fick en ny kompis på vägen. Som trodde vi skulle dö. Han gick med oss och väl uppe på E14 (!!!!!!) fick vi en bil. Vi var nära att ta livet av oss innan det.

Tisdagen vågade vi inte lämna hotellet. Käkade och spelade biljard. Sen satt vi och surrade med våra nya polare från stockholm. Hähä...

Att komma hem va skönt! Att längta efter alla djur och jobbet. Ja det ska bli skönt att börja jobba på måndag! Nytt år nya möjligheter och den 16:e januari firar jag 3 år på ortviken. Vart fan tar tiden vägen?!