För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror att det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror att det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

...Jag känner bara för att åka iväg!!! Jag känner att jag måste få göra det. Jag orkar inte längre... Jag känner att någonstans brister det. Jag vet att det kommer göra det. Satan vad jag hatar att hålla hakan så jävla högt! Låtsas som att jag inte tar åt mig, låtsas som att det är så jävla bra. När det faktiskt inte är det. Går från botten till toppen, snubblar och är nere på botten igen. Så håller det på, dag in och dag ut. Aldrig någon jämn ström, utan jag vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn.

Snälla, ta mig till lyckans dagar igen. Ta mig till hopp, drömmar och motivation. Snälla...

"Finns det liv är det aldrig för sent"